När ditt förflutna skäl din framtid..

Det som en gång varit kommer aldrig bli igen. Trots detta klumpar det sig i magen när det förflutna ser en i ögonen och ler. För det förflutna gör att du aldrig glömmer. Förlorade vänner, älskare och familjemedlemmar. Det påminner om sparkar, kyssar, slag och kramar. Glittrande ögon, leende läppar och varma händer. Kalla nätter och ljuva sommardagar. Det påminner om tiden du inte fanns med i bilden, då livet var ljuvt någon annanstans utan dig. Perspektivet blir skevt och tankarna suddiga. Ordet "om" fastnar på läpparna och du står i stormen av känslor som du trodde var för längesen begravda. Ibland väcks känslor du aldrig trodde du kunde ha.


Jag accepterar det förflutna och det som en gång varit. Jag drömmer om det som en gång kommer att bli. Jag gråter över det som aldrig kommer att bli.

Så här känns det.. varje dag i princip..

Det ska inte göra ont i bröstet och det ska vara enkelt att andas. Gråten ska inte stå en i halsen och på morgonen ska det vara roligt att ta sig till jobbet. Att gråta sig själv till sömns är inte det bästa och det blir inte lättare för att ens respektive dagligen märker hur dåligt en mår. Att på jobbet känna sig konstant otillräckligt, tagen för given och någon som folk konstant kräks på är inte kul. Det som är roligt på jobbet är mina underbara kollegor och när jag märker att mitt arbete hjälper studenter.
Jag fick ett besök av två underbara individer idag som lyfte en av alla de stenar som tynger mig för tillfället. Men i det långa loppet så hjälper inte det. Ibland undrar jag ifall jag behöver denna organisation lika mycket som den behöver mig.

Denna ekonomiska kris..

Jag är inte ekonom och jag vet inte hur man som land kan sjunka så lågt i sina finanser att man kanske kan komma att hamna i konkurs. Jag vet inte hur mycket man måste fiffla eller hur mycket skatt man måste missa att dra in för att behöva gå på knäna. Jag vet inte heller hur lösa trådar man måste ha och hur många gånger man måste se mellan fingrarna som medborgare för att få lite extra pengar i plånboken.
Hur kan man som ledande politiker i ett sådant land dra ner på andras löner men inte på sin egen? Hur kan du vilja dra in skattepengar på andras bekostnad men inte på din egen? Hur kan du köra runt i en Lexus när dina medborgare måste åka på trånga, gamla bussar? Hur kan du, som ska vara företrädare för ett land som vill komma på fötter inte vilja sälja ditt fina stora hus, betala mer skatt eller dra ner din lön?

Jag har svårt att ta dessa länder på allvar. Dels förundras jag över att medborgarna, som hjälpt till att skapa krisen genom att välja sina politiker, hålla för ögon och öron samt stoppa fingrarna i fickor som inte är deras, klagar på åtstramningspaketen och vägrar inse allvaret i situationen. Dels förundras jag över dessa politiker som fortfarande får sitta på sin makt, på sina höga stolar och räds för medlemsländer.

Ta tag i ert liv, ta tag i era länder och sluta gnäll för i helvete. Ni gjorde själva så att ni hamnade i denna situation. Se till att ta er ut om det så skulle krävas att någon tar i med hårdhandskarna. Ni behöver ramar men om de ramar som ni ges inte passar får ni väl ändra på dem?

Dessutom tycker jag de tär jobbigt när man ringer hem och alla hävdar att problemet inte alls är så stort. Kanske inte men från utsidan ser det obehagligt ut..

okänt

Har tagit en tripp till olika bloggar och insett att många inlägg handlar om ingenting och allt. Folk bloggar om vartenda steg de tar, om hur de mår och inte mår, om vad de äter och hur de sover. Jag mår lite illa för ibland blir det bara lite för mycket. Det är sällan jag hittar intressanta bloggar att läsa och för att vara ärlig tycker jag nog inte att det som jag skriver alltid är intressant. Mest skriver jag om sådant som står i dagboken och sådant som jag vill få ur mig till vida världen. Jag skulle kunna stå på Ramberget och skrika ut allt jag känner men jag väljer att blogga istället. För detta vet jag inte vem eller hur många som läser. Inte för många kan man ju hoppas iaf.

Orka..

En grå färg utanför mitt fönster. Himmelen är grå, gatan är grå, mobilen är grå och människorna är gråa. Hösten är här men dess färger har uteblivit. Så känns det idag. Så känns det nu. Den lilla ork jag hade kvar kastades ut genom fönstret och flög sin kos mot bättre tider. Jag hoppas den en dag hittar tillbaka till mig.

Hungern har satt sig i magen och den vägrar lämna mig. Men jag orkar inte ens göra mat eller gå in i köket och ta en näve valnötter. Jag gömmer alla kläder och lik i garderoben och lägger mig under täcket. Jag är trots allt sjuk. Då är det ok att inte orka med.

Hur det kan kännas en måndag kväll på jobbet..

Jag har ingen ork. För tillfället gör det ont i bröstet och jag har svårt att andas. Jag är ett med mitt skrivbord och jag är ett med mitt engagemang. Jag känner hur dess lågor omsluter mig och sakta förvandlar mig till aska. Jag vill be om hjälp. Jag vill ta mig fri utan att behöva släcka lågan. Jag vill ge mig lite andningsrum. Jag behöver det om inte annat. Men det följer med hem, sipprar in i vrårna och gömmer sig i garderoben. Det lägger sig som en dimma och jag har svårt att se min partner och mina vänner.

Jag är trött. Trött på att leva på bristningsgränsen. Trött på att inte komma hem innan det är mörkt. Trött på att vara irriterad utan anledning och utmattad utan att kunna ge något av mig själv till dig. Jag är trött på att inte kunna ta det lugn t och enbart stressa. Kommer sakta fram till att ideelt engagemang ska vara roligt och lustfyllt. I dagsläget är det inte det. Och det gör mig ont.

Familj..

Familj. Min trygga hamn i denna kaotiska värld. Alltid att lita på, alltid där. Alltid närvarande i hjärtat, själen och bara ett samtal bort. Min familj består inte bara av människor jag delar blodsband med. Den består av så många fler. En av dem är/var du.

Jag valde att kalla dig familj en gång i tiden. Jag valde att ta dig och din familj till den innersta kretsen och göra er familj. "Du är familj. Du kommer alltid vara familj. Om nåt händer oss så kommer jag alltid älska dig och vilja ha dig nära". Ord jag sagt och menat. Jag har inte glömt bort dem, jag har inte glömt någonting. Allting finns där: allt skratt, gråt, smärta och lycka. Allt bra och dåligt och jag väljer att komma ihåg allt som var bra. Allt som gjorde till att du blev familj.

Och det äter mig inifrån och ut. Hur kan du inte vara avslappnad i min närvaro? Hur kan du inte vilja se mig i ögonen? Hur kan du inte vilja prata med mig?
Jag valde en väg som var bäst för oss båda, hur vi har det idag bevisar oss detta. Jag kan inte hjälpa att inte bli nedstämd, vi delade varandras liv ett bra tag. Jag vill krama om dig för jag saknar dig. Jag saknar min vän. Min familj.

Du kanske inte är redo än. Du kanske aldrig kommer vara redo. Men jag vill gärna ha dig tillbaka i mitt liv. Du behöver inte vara min bästa vän, du behöver bara kunna vara ett samtal bort.

Ett nytt sammanhang, ett nytt liv..

Vi är inte som vi var förr och vi går framåt med stora steg. Vi spränger berg och rusar fram igenom vardagen som tyfoner när vi egentligen borde stanna upp och njuta av de små regndropparna som omsluter oss. Vi byter kanal och hoppas på något bättre men på tv visas det repriser och på radio växlar man mellan dåliga låtar och sämre. Så vi väljer att sätta på en film vi tycker om eller en skiva som lugnar oss. Vi lär oss att inte acceptera det som ges, utan ta vad vi vill ha.

Bland skuggor av det förflutna hittar vi vägen ut och inser att vi är inte som dem, vi är bättre och vi kan bättre. Vårt sammanhang ger liknande situationer en annan utgång och vi måste lära oss att vi är annorlunda. Inte bättre och inte sämre, enbart annorlunda. Håll min hand, se mig i ögonen och ge mig morgondagen. Ge mig ett liv. Ett som vi formar tillsammans och som vi lägger grunderna för.

Kränkningar och kräkningar..

Jag trodde att människor blev klokare med åren, att man skulle komma att respektera varandra oavsett våra skillnader. Jag trodde att vi som arbetar för jämlikhet och allas lika villkor aldrig skulle håna människor. Aldrig göra en person till ett levande skämt. Uppenbarligen hade jag fel. Folk blir hånade och skrattade i ansiktet varje dag. Folk blir baktalade i fikarummen och i mörka korridorer. Folk blir "bortglömda" när kollegor ska ha det lite trevligt en lördag kväll och de får falska leenden i mötesrummet. Jag menar inte att man ska gilla alla,det vore orealistiskt. Men bara för att du inte gillar någon ska du inte vara elak mot den personen.

Gränsen mellan att klaga och baktala folk är hårfin och det gäller att kunna skilja på vad som är vad. Detsamma kan man säga om skämt. När slutar ett skämt vara ett skämt? När det börjar loopa tror jag. Då blir det tröttsamt jobbigt och tråkigt i slutänden. Speciellt om det går ut över någon annan. Om det förekommer oftare än ofta tror jag att man kan kalla det vuxenmobbning.

Om du mot all möda inte kan respektera en människa så tycker jag att du ska kunna respektera dig själv. Genom att inte vara elak och inte vara oschysst. Genom att inte fylla dig själv med känslor eller tankar som inte är glada och positiva. Jag har inte alltid gillat mina kollegor. Men det ger mig inte rätten att klaga över dem eller frysa ut dem.Men jag har rätten att inte umgås med dem efter det att jag stämplar ut från jobbet. För då umgås jag med folk jag tycker om.

Sista kvällen i juli..

Vi går på nya stigar och upptäcker nya färger. Vi målar om vår världsbild och placerar oss själva där vi vill vara: i ett rum utan väggar, i ett hav utan botten, i en himmel fylld av exploderande raketer.Vi håller varandras hjärta och går med bestämda steg mot något som enbart kan bli bra. Vi har inget val.

Vi saknar, vi älskar och vi faller. In i ett nät av strömmande känslor och heta kvällar.

Om detta Grekland..

Man går inte i pension när man är 50. Man tjänar orimliga summor och visst betalar man skatt. Man har inte alltid 14 månadslöner och ens arbetsdag är inte på 6 timmar.Om du inte är kommunalt anställd med bra avtal eller politiker. De som jag känner lever annorlunda.

Föräldrar som sparar varje cent för att deras barn ska kunna studera och kunna unna sig lite glädje under de åren som de spenderar på universitetet. Familjer vars föräldrar har två jobb för att de ska kunna unna sig något mer än basbehoven hemma. Barn som hjälper deras föräldrar med boskapen och plockar oliver från barnsben eller som bär säd under sommaren. Ungdomar som aldrig får semester för att familjeföretaget behöver arbetskraft jämt och ständigt.

Egenföretagare (i detta fall bönder) som tar en kaffe mitt på blanka dagen för att de behövde en paus. på landsbygden jobbar man flitigt men man är ändå herre över sin tid, eller något sådant. Och jag saknar det. Jag saknar att man inte bara kan ta en lunch på 3 timmar och sen gå tillbaka till jobbet. Eller att man kan luncha nånstans där ingen stressar maten igenom halsen på en.

Det är något speciellt med att inte ha vatten eller el på 3 dagar. Att få gå till brunnen för att hämta dricksvatten eller att behöva äta middag med tända ljus för att lyset inte fungerar. De tär något speciellt med att hämta posten som alla hunnit öga igenom. Det är något oerhört irriterande att alla pratar i ryggen på varandra men när man väl behöver hjälp så finns den alltid en dörr bort.

Rösten på andra änden av linjen sade att alla har det bra. Folk spenderar lika mycket pengar nu som förut. Det spelar ingen roll om folk demonsterar på gator och torg, man måste ju ta sig en kopp kaffe o värmen. Och jag hejar på detta beteende! För livet är för kort för att man inte ska njuta av det trots en landskris!

11 dagar..

Vice kårordförande på Göta studentkår med studiesocialt ansvar. Som jag längtat. Sen 2007 faktiskt. Inte just efter Göta studentkår då utan att vara den som har det studiesociala ansvaret på min kår. 4 år efteråt är jag precis där jag alltid velat vara. Äntligen.

Det har bara varit 11 dagar och det känns helt rätt. Precis som allt annat här i livet. Och jag har 354 dagar kvar. Och det känns bra, så jäkla bra.. Och bara en sådan sak måste ju vara positivt rätt igenom..

Almedalen #1

"Det är där twittrare träffas på riktigt" sade hon i Göteborg och jag har nu kommit fram till att hon hade alldeles rätt. Mitt 3G nät går inte att använda för att alla använder sig av sociala medier. Det var kul så länge mobilen höll igång. Nu är jag tillbaka i början på 00- talet där man hade mobiltelefoner just för att kunna ringa eller smsa varandra. Oerhört skönt på ett sätt oerhört exkluderande på andra.

Kalendern är full av seminarier som har främst med högre utbildning att göra men även seminarier om jämställdhet, sex och samlevnad och lärarprofessionen. Allt ska med i programmet och för att inte glömma det viktigaste av allt partiledartalen som ges varje eftermiddag. Dem ska man gå på, lyssna och sen bilda sig en uppfattning om varje partiledare. Eller deras partier då det är dem de representerar.

Det är många intryck denna veckan. Redan har tankar och ideer börjat ta form i mitt lilla huvud och jag är rädd för att när dessa väl landar så kommer jag inte att tycka om allihopa. Men så är det när man utvecklas: man kan inte stoppa sig själv och man får lära sig att antingen gilla läget eller utvecklas åt det håll man gillar...

Det jag ännu en gång får bekräftat om mig själv är att jag bjuder på mig själv mer än vad som egentligen är nödvändigt och behövligt. Det jag inte tycker om är att jag i vissa sammanhang blir för tyst för jag känner att här är det ingen ide att slösa på saliv och syre för vad jag än säger kommer dunsa tillbaka som om jag pratade mot en vägg.. Det kanske är då man borde ta i.. Det är väl därför man är i Almedalen?

20110631

Bleka kroppar i alla former och storlekar pryder stadens parker.. Musik i öronen och böcker utspridda på filtar. Ben i luften och skratt på gräsmattor. Sommaren är ikapp och vinden drar med sig molnen över staden. Men livet låter sig inte hindras av moln eller vind. Därför håller du min hand och går bredvid mig. För du är livet.

Land säljes..

Landet har en yta 131940 km². Denna består av skogar och berg där getter glatt klättrar runt och ängar där hedar vallar sina får. Öar av olika storlekar tillkommer med ett hav av färgen turkos och stränder vita som snö eller svarta som natten.

Landet är i total konkurs och dess tillväxt är låg. Arbetslösheten har växt med 10% det senaste året och dess statliga tjänstemän är för många. Nedskärningar kommer göras i den offentliga sektorn och lönerna kommer sänkas ytterligare. Däremot får man pensionsmöjligheter redan vid 53 år med goda förmåner och skattefria intäkter under 10 000 euro.

Landets regering tampas dagligen med skandaler som tenderar att eskalera. Ingen kan straffas i detta land såvida inte en förundersökning görs. Dessa tar i regel 6 år. Polisen blir lätt aggressiv mot demonstranter som tycker om att bränna hus, slå små barn och skrika fula ord. Man har haft en långsiktig misskötsel av ekonomin och andra resurser. Som politiker kan man däremot få bra lön på arbetarnas bekostnad och unna sig förmåner från lån man tar från utlandet. Ett karriärval som uppmuntras bland vissa.

Om man ser tillbaka i tiden så har detta land en gång varit "civilisationens vagga". Lärda män satte sina spår och har gått till historien. Stora slag och krig har präglat landets uppfattning om hur man bör handskas med problem och hot utanför: revolution. I landets historia finns förutom stora män som gjort bra saker även män som varit misslyckade. Att tillsätta misslyckade regeringar har länge varit en favorit bland regeringsmän. Observera att landet styrs i det stora hela av män.

Utgångspris: 300 miljarder euro. Det går att pruta ner men vi ser hellre att man ger mer än mindre..

Som BONUS får man 1,5 miljoner invandrare. Vi kan inte garantera att alla är legala eller icke kriminella. Det är en risk man får ta. Däremot utgör de bra och billig arbetskraft. De jobbar gärna svart och undviker att betala skatt.

Vi tar endast emot seriösa erbjudanden .....

Ge mig ord..

Intensivt. Så kan man beskriva det. Eller går det att beskriva? Kommer någon annan att förstå? Eller kommer de enbart nicka och himla med ögonen? För det som händer kan inte hända? För det sker enbart i sagor och på film? Detta är inte någon vanlig "pojke träffar flicka- flicka träffar pojke" historia. Det är så oerhört mycket mer.

Jag har känt dig alltid. Jag vet vad du vill ha. Jag vet vad du tycker om. Jag har känt dig alltid. På något sätt.

Livet var bra. Enkelt. Okomplicerat. Sommaren planers och hösten i sikt. Du bara kastar om allt. Gör allting lättare på något sätt samtidigt som du gör det svårt att fungera utan dig i närheten. Oerhört läskigt.

Du skulle kunna kalla mig förälskad fast det vore en underdrift. Men det finns inga ord som kan beskriva det som pågår. Kemiska reaktioner i min kropp utsöndrar känslor som jag aldrig trodde jag kunde ha inom mig.

Och jag saknar dig.

Magen drar ihop sig och hjärtat dunkar. Tyngden varierar men det blir inte svårare än vanligt. Ibland syns det när man anstränger sig, när man lyfter extra mycket. Djupa andetag. Andas. Paus. Vila. Om igen.

Rak i ryggen och stabil med båda fötterna på marken. Ibland blir man trött och det känns som om man inte kan lyfta mer. Då vill man sluta och bara lägga av. Det är då ens vänner peppar: om igen. Snart är du framme och du kan lägga ifrån dig dina vikter. Men lite till måste du orka.
Och man fortsätter och hoppas att eländet ska ta slut.

Men livet tar inte slut så lätt. Nya tyngder läggs på och gamla tas av. Vissa bär man med sig livet ut om inte en större del av ens liv. Livet är som ett träningspass. Man blir starkare med tiden om man inte lägger av. Man orkar mer.

Så kämpa på. Man kan alltid hoppas att det blir lättare i framtiden..

Blottad. Naken. Bestulen. Förbipasserad.

Blottad. För ni vet allt. Ni har sett allt. Ni har hört allt. Ni har känt allt. Ni tar det som är mitt. Mina minnen läggs i en låda och stuvas långt in i en av hjärnans mörka vrår. För jag är blottad.

Naken. Ni har sett min hud och ni har sett dess sår. Ni har sett min själ och det den bär på. Ni har sett mig i solljuset där inget döljs. Jag gav er mina kläder.

Bestulen. På det som en gång var mitt och nu är ert. Men inte riktigt. Jag fick aldrig tillbaka mina kläder, lådan med minnen kommer glömmas. Referenser ogillas och vänskapen pressas. Bestulen på en vänskap som borde ha sett annorlunda ut. Som borde känts annorlunda.

Förbipasserad. För ni är mycket mer än jag. För ni förtjänar denna chans. För att jag älskar er sk jag se på. Förbipasserad för att jag inte finns med i er bild. För jag tillhör det förflutna.

Jag vill vara djurisk. Bli arg. Bli förbannad. Skrika. Men jag kan inte. Jag är glad. Jag måste vara glad. Jag älskar er för mycket för vår allas bästa..

200 km/ h.

Förbi ord som sagts. Förbi löften som aldrig getts. Förbi nätter varma som en sommarnatt. Förbi kyssar som getts och känslor som förlorats. Händer. Dansgolv. Film. Sång. Kläder. Kroppar. Ett sortiment av stillbilder i oordning. Tankarna rusar. De kraschar in i varandra och bildar en massa tillsammans med känslor som inte går att definiera. Ett kaos som växer sig större för varje sekund som går. Ett kaos där logiken inte får plats och labyrinter skapas så fort man söker en utväg.

Liten men tuff..

Känner mig oerhört liten när jag är stor. Känner mig oerhört stor när jag är liten. Jag kan mycket men jag har så mycket att lära mig. Därför fortsätter jag att söka mig till sammanhang där jag kan utvecklas ytterligare hur mycket detta än kräver utav mig.

Jag må vara trött, klaga och ha ofokuserad blick pga sömnbrist men jag har så otroligt roligt under tiden. Att trivas med det man håller på med är oerhört viktigt. Jag arbetar med människor jag tycker om och jag hittar guldkorn där jag borde hitta grus. Dagar som flyter förbi utan problem och dagar där man inte vet om eländet någonsin kommer att ta slut. Jag suckar högt då jag missar en festival pga arbete jag inte riktigt räknat med men ler då jaga tänker på vad detta arbetet kommer innebära.

Jag låter nog väldigt ego just nu men det är på tiden att se saker och ting från mitt egna perspektiv. Och jag kan tycka att mitt liv är ett hav där det kan pågå stormar, där regnet försöker piska ner vågorna och dess färg är djupt blå, nästan svart. Men när det är lugnt och azurblått och man bara kan njuta av lugnet då är det bra. Då har det landat och det har funnit sin plats..

Vägen tillbaka..

Att falla i bitar är inte svårt. Jag har testat olika sätt på hur man kan gå sönder. Ni vet hur busskurerna kan se ut efter en helg? Antingen står den kvar men man ser alla små glasbitar som den har krossats till eller så ligger alla på marken. Så kändes det första gången. Jag har även fått erfara att få små sprickor i min vackra spegel som sen blir för många för att kunna hålla ihop den. Den gick sönder på bussen på väg hem.

Oavsett om det går snabbt eller sakta så hinner du inte reagera på vad som egentligen hände. Oavsett hur du blir trasig så gör det i slutändan lika ont, du är lika förvirrad och frågan "Vad fan var det som hände" ekar i ditt huvud.

Men nu är det så att du är trasig. Och du försöker hantera denna trasighet på bästa möjliga sätt. Det är inte lätt men du försöker. Du vill bli hel igen. Helst nu. Idag. Eller igår. Men frågan är när kan du se dig själv i spegeln och säga "Jag är hel nu"? Hur vet man det? Får man ett brev hem? Säger facebook till en? Eller kommer universum att skicka dig en hälsning om att nu står allt rätt till inom dig och du kan börja leka med de andra barnen igen?

Bitterheten är total vissa dagar och då finns det inget som kan hjälpa en. Vissa dagar svävar man bland moln och då är allt fluffigt och bra. Men att simma bland färgglada korallrev ena dagen och den andra bland mörka avgrunder gör att man blir ostabil. Vulkanutbrott, jordbävningar och tsunamis kommer och går men solen skiner alltid ovanför molnen. Där hamnar de flesta igen när de vågar öppna sina vingar och flyga. Och om det är något jag vill göra igen det är att flyga. Men det går inte att göra när man är trasig.

Så jag limmar och syr. Titta gärna på men hjälp mig gärna inte. Detta är något jag måste göra själv.

Detta me rykte..

Slutar det nånsin? Sluta man någonsin? Att bry sig. Att döma. Att bli dömd. Tröttheten på världen sprider sig från huvudet ner till tårna och in i själen. Vad spelar det för roll? Vad jag, han, hon, de, vi gör idag? Imorgon finns vi inte kvar i denna värld av fylla. Vi lämnar dimman för att gå vidare. Där ingen känner en. Till nya äventyr med det förflutna i backspegeln.

Fråga mig inte om jag mår bra när jag är glad. Fråga mig inte om jag är nöjd när jag ler. Säg inte att mitt rykte bör tas i beaktande när jag inte gör något som skadar det. Dessutom kan du inte skada någon som inte finns. Fråga mig när jag är arg, ledsen och frustrerad. Men gör mig inte arg, ledsen och frustrerad för att du bryr dig. Berätta för den personen att något inte stämmer. Håll mig om ryggen och låt skitsnacket gå. Jag behöver inte veta vem eller hur. Folk som känner mig gillar mig och vet vad jag gör och varför.

Det behövs inte mycket. En fel blick, en fel gest, en fel person. Då kan mycket förändras. Man ska dock kunna släppa loss och ha kul. Jag ska inte behöva ursäkta mig för detta. Inte be om förlåt för att jag mår bra. Eller dåligt.

Kontentan: Det kommer alltid pratas. Man kommer alltid att höra. Men man mår alltid bättre av att slå dövörat till och skapa sig en egen uppfattning om personer.

Kropp, tankar och känslor..

Kroppen är tydlig. Tanken är förvirrad. Känslan är blandad. Den fysiska närheten underbar. Kropparna dras till varandra som magneter och blickarna säger mer än orden. Förvirringen är total. Vad är upp och vad är ner? Finns det rätt eller fel och vad är riktigt? Vad är dröm och vad verklighet? Vad vill jag, du och vi ha, egentligen? Känslorna är blandade. Ett hav av färger och de drar mig så att jag nästan går sönder. Det handlar om människor i min närhet men även om dig och mig.. Vad känner jag. Vad känner du.

Ingen av oss vågar. Ingen av oss vet.. Genom en tyst överenskommelse bildar vi barriärer. Genom små gester bygger vi broar. Orden hänger i luften och vi säger hej då stelt och ovant. Som om vi skulle vilja ha mer. Som om det fanns något att hämta mellan oss. Vi går framåt och bara väntar. Vi njuter av vad vi ger varandra. Vad detta nu är. Sms om att träffas. Pepp och hjälp. Vi njuter. Men ovissheten finns där. Vi testar vattnet. Men vågar inte dyka. Jag är inte redo för att dyka. Men du visar mig blandat. Du säger rött och signalerar grönt. '

Förvirrande för en flicka.

Jag släpper dig nu..

Glittrande ögon och stora leenden. Varma händer och heta känslor. Ord som inte kunde beskriva lyckan tillräckligt väl och månaderna bar flög förbi. Jag fick ont i magen och grät för jag skrattade så mycket. Solen kom och allting värmde. Spontana resor och planerade.

Djupa samtal i mörkret och drömmar som andades en i nacken. Visioner inom räckhåll och vi höll varann om ryggen. Vi hejade och vi stötte varandra. Du pratade om vad du ville förändra och hur du skulle göra det. Jag drömde om framtiden och vi pratade miljö, hållbar utveckling, lärande och katastrofer. I en värld med mycket elände slutade jag se ljuset och blev cynisk. I en värld då oljekatastrofer härjade tappade du lusten och stängde dörren.

Vi älskade och vi gav men vi fick inte tillräckligt. Förlorade i vardagen försvann nånting viktigt. Vi. Den jag lärde mig älska försvann och med den du.

Det tog ett tag att hitta mig själv igen. Men jag kan ännu inte hitta dig. Därför släpper jag dig fri. Därmed kan jag fortsätta älska dig för det du en gång gav mig..

Två år för sent!

Att ta beslut är svårt. Men när man väl fattat sitt beslut så är det enbart att köra. Hårt, med alla korten på bordet. Att våga ställa sig upp och tycka att någon fattat fel beslut. Att ställa sig emot någon och öppet tycka att man passar bättre än den. Att visa att man tycker att man räknas och att man kan göra skillnad.

Jag hade inget att förlora. Det kunde bara bli bättre. Det blev det. Nu ska jag bara se till att leva upp till förtroendet man gett mig. Det lär inte bli lätt. Men oerhört kul.

Glad över att få jobba även nästa år. Är vald till vice kårordförande med ansvar för studiesociala frågor. Två år senare!!

Men först ska man se till att detta verksamhetsåret tar slut..

Sjutton år gammal..

Det har gått fort. För fort. Det har nog varit roligt. Bra. Skönt. Okomplicerat. Härligt. Enkelt.

Att andas utan att det gör ont i bröstet. Att le utan fasad. Att ha ögon som glittrar som diamanter i den mörkaste av grottor. Att kliva fram utan att vara rädd för att falla. Frihetskänslan är total. Inga hinder. Inga moln. Himlen är klar och solen skiner så haven blir varma. Vårskriket är gjort och kärleken överallt.

Vissa kallar det vårkänslor. Kanske det. Jag tror det är så frihet smakar. Jag gillar det. Efter en hård vinter kommer det en lätt sommar som förbereds genom en underbar vår. Att veta vad man vill. Att ha vad man behöver. Att hitta utmaningar och sätta mål.

Drömmar har inga gränser och jag flyger bland färger som existerar djupt i min själ. Jag har hittat mig själv igen. Sjutton år gammal.