legobitar

Det tar en stund. Innan du släpper fasaden. Innan du välkomnar någon på riktigt. Innan du visar dina färger. Det tar en stund. Men en dag släpper du ner ridån och låter föreställningen vara över.

Medmänniskan ser. Märker. noterar. ignorerar. Tills hon inser att det är verkligheten och inte bara en fas. Verkligheten. Egenskaperna. Hjälplösheten. Olikheterna. Tonerna. Färgerna. Det som klaffar och det som vi försöker forcera ihop. Men vi kan inte bygga med legobitar som inte passar ihop. Men kan vi byta runt?? Eller måste vi ändra på oss??

Dig och mig?? Måste vi anstränga oss och vara något vi inte är? Du och jag.

Published with Blogger-droid v2.0.4

En ficklampa..

Solen skiner men dess strålar når inte de mörkaste vrår. Damkornen flyger men i hörnen syns inte det som ingen kunnat städa bort. Tar du en ficklampa och lyser ser du allt som gårdagen lämnat kvar och du skrubbar lite extra hårt för att få rent. Det går inte alltid så du släcker ficklampan och glömmer vad som finns där.

Vi människor ser gärna vad vi vill se, det som är enkelt och vackert. det fula, det som stannar och det som egentligen måste bort, allt svåra bär vi med oss. Tills någon lyser oss med ficklampa och ser oss för den vi är på riktigt. det skrämmer mig..