Det tar en stund. Innan du släpper fasaden. Innan du välkomnar någon på riktigt. Innan du visar dina färger. Det tar en stund. Men en dag släpper du ner ridån och låter föreställningen vara över.
Medmänniskan ser. Märker. noterar. ignorerar. Tills hon inser att det är verkligheten och inte bara en fas. Verkligheten. Egenskaperna. Hjälplösheten. Olikheterna. Tonerna. Färgerna. Det som klaffar och det som vi försöker forcera ihop. Men vi kan inte bygga med legobitar som inte passar ihop. Men kan vi byta runt?? Eller måste vi ändra på oss??
Dig och mig?? Måste vi anstränga oss och vara något vi inte är? Du och jag.
Published with Blogger-droid v2.0.4
