Familj..

Familj. Min trygga hamn i denna kaotiska värld. Alltid att lita på, alltid där. Alltid närvarande i hjärtat, själen och bara ett samtal bort. Min familj består inte bara av människor jag delar blodsband med. Den består av så många fler. En av dem är/var du.

Jag valde att kalla dig familj en gång i tiden. Jag valde att ta dig och din familj till den innersta kretsen och göra er familj. "Du är familj. Du kommer alltid vara familj. Om nåt händer oss så kommer jag alltid älska dig och vilja ha dig nära". Ord jag sagt och menat. Jag har inte glömt bort dem, jag har inte glömt någonting. Allting finns där: allt skratt, gråt, smärta och lycka. Allt bra och dåligt och jag väljer att komma ihåg allt som var bra. Allt som gjorde till att du blev familj.

Och det äter mig inifrån och ut. Hur kan du inte vara avslappnad i min närvaro? Hur kan du inte vilja se mig i ögonen? Hur kan du inte vilja prata med mig?
Jag valde en väg som var bäst för oss båda, hur vi har det idag bevisar oss detta. Jag kan inte hjälpa att inte bli nedstämd, vi delade varandras liv ett bra tag. Jag vill krama om dig för jag saknar dig. Jag saknar min vän. Min familj.

Du kanske inte är redo än. Du kanske aldrig kommer vara redo. Men jag vill gärna ha dig tillbaka i mitt liv. Du behöver inte vara min bästa vän, du behöver bara kunna vara ett samtal bort.

Ett nytt sammanhang, ett nytt liv..

Vi är inte som vi var förr och vi går framåt med stora steg. Vi spränger berg och rusar fram igenom vardagen som tyfoner när vi egentligen borde stanna upp och njuta av de små regndropparna som omsluter oss. Vi byter kanal och hoppas på något bättre men på tv visas det repriser och på radio växlar man mellan dåliga låtar och sämre. Så vi väljer att sätta på en film vi tycker om eller en skiva som lugnar oss. Vi lär oss att inte acceptera det som ges, utan ta vad vi vill ha.

Bland skuggor av det förflutna hittar vi vägen ut och inser att vi är inte som dem, vi är bättre och vi kan bättre. Vårt sammanhang ger liknande situationer en annan utgång och vi måste lära oss att vi är annorlunda. Inte bättre och inte sämre, enbart annorlunda. Håll min hand, se mig i ögonen och ge mig morgondagen. Ge mig ett liv. Ett som vi formar tillsammans och som vi lägger grunderna för.

Kränkningar och kräkningar..

Jag trodde att människor blev klokare med åren, att man skulle komma att respektera varandra oavsett våra skillnader. Jag trodde att vi som arbetar för jämlikhet och allas lika villkor aldrig skulle håna människor. Aldrig göra en person till ett levande skämt. Uppenbarligen hade jag fel. Folk blir hånade och skrattade i ansiktet varje dag. Folk blir baktalade i fikarummen och i mörka korridorer. Folk blir "bortglömda" när kollegor ska ha det lite trevligt en lördag kväll och de får falska leenden i mötesrummet. Jag menar inte att man ska gilla alla,det vore orealistiskt. Men bara för att du inte gillar någon ska du inte vara elak mot den personen.

Gränsen mellan att klaga och baktala folk är hårfin och det gäller att kunna skilja på vad som är vad. Detsamma kan man säga om skämt. När slutar ett skämt vara ett skämt? När det börjar loopa tror jag. Då blir det tröttsamt jobbigt och tråkigt i slutänden. Speciellt om det går ut över någon annan. Om det förekommer oftare än ofta tror jag att man kan kalla det vuxenmobbning.

Om du mot all möda inte kan respektera en människa så tycker jag att du ska kunna respektera dig själv. Genom att inte vara elak och inte vara oschysst. Genom att inte fylla dig själv med känslor eller tankar som inte är glada och positiva. Jag har inte alltid gillat mina kollegor. Men det ger mig inte rätten att klaga över dem eller frysa ut dem.Men jag har rätten att inte umgås med dem efter det att jag stämplar ut från jobbet. För då umgås jag med folk jag tycker om.