Kränkningar och kräkningar..

Jag trodde att människor blev klokare med åren, att man skulle komma att respektera varandra oavsett våra skillnader. Jag trodde att vi som arbetar för jämlikhet och allas lika villkor aldrig skulle håna människor. Aldrig göra en person till ett levande skämt. Uppenbarligen hade jag fel. Folk blir hånade och skrattade i ansiktet varje dag. Folk blir baktalade i fikarummen och i mörka korridorer. Folk blir "bortglömda" när kollegor ska ha det lite trevligt en lördag kväll och de får falska leenden i mötesrummet. Jag menar inte att man ska gilla alla,det vore orealistiskt. Men bara för att du inte gillar någon ska du inte vara elak mot den personen.

Gränsen mellan att klaga och baktala folk är hårfin och det gäller att kunna skilja på vad som är vad. Detsamma kan man säga om skämt. När slutar ett skämt vara ett skämt? När det börjar loopa tror jag. Då blir det tröttsamt jobbigt och tråkigt i slutänden. Speciellt om det går ut över någon annan. Om det förekommer oftare än ofta tror jag att man kan kalla det vuxenmobbning.

Om du mot all möda inte kan respektera en människa så tycker jag att du ska kunna respektera dig själv. Genom att inte vara elak och inte vara oschysst. Genom att inte fylla dig själv med känslor eller tankar som inte är glada och positiva. Jag har inte alltid gillat mina kollegor. Men det ger mig inte rätten att klaga över dem eller frysa ut dem.Men jag har rätten att inte umgås med dem efter det att jag stämplar ut från jobbet. För då umgås jag med folk jag tycker om.