200 km/ h.

Förbi ord som sagts. Förbi löften som aldrig getts. Förbi nätter varma som en sommarnatt. Förbi kyssar som getts och känslor som förlorats. Händer. Dansgolv. Film. Sång. Kläder. Kroppar. Ett sortiment av stillbilder i oordning. Tankarna rusar. De kraschar in i varandra och bildar en massa tillsammans med känslor som inte går att definiera. Ett kaos som växer sig större för varje sekund som går. Ett kaos där logiken inte får plats och labyrinter skapas så fort man söker en utväg.

Liten men tuff..

Känner mig oerhört liten när jag är stor. Känner mig oerhört stor när jag är liten. Jag kan mycket men jag har så mycket att lära mig. Därför fortsätter jag att söka mig till sammanhang där jag kan utvecklas ytterligare hur mycket detta än kräver utav mig.

Jag må vara trött, klaga och ha ofokuserad blick pga sömnbrist men jag har så otroligt roligt under tiden. Att trivas med det man håller på med är oerhört viktigt. Jag arbetar med människor jag tycker om och jag hittar guldkorn där jag borde hitta grus. Dagar som flyter förbi utan problem och dagar där man inte vet om eländet någonsin kommer att ta slut. Jag suckar högt då jag missar en festival pga arbete jag inte riktigt räknat med men ler då jaga tänker på vad detta arbetet kommer innebära.

Jag låter nog väldigt ego just nu men det är på tiden att se saker och ting från mitt egna perspektiv. Och jag kan tycka att mitt liv är ett hav där det kan pågå stormar, där regnet försöker piska ner vågorna och dess färg är djupt blå, nästan svart. Men när det är lugnt och azurblått och man bara kan njuta av lugnet då är det bra. Då har det landat och det har funnit sin plats..

Vägen tillbaka..

Att falla i bitar är inte svårt. Jag har testat olika sätt på hur man kan gå sönder. Ni vet hur busskurerna kan se ut efter en helg? Antingen står den kvar men man ser alla små glasbitar som den har krossats till eller så ligger alla på marken. Så kändes det första gången. Jag har även fått erfara att få små sprickor i min vackra spegel som sen blir för många för att kunna hålla ihop den. Den gick sönder på bussen på väg hem.

Oavsett om det går snabbt eller sakta så hinner du inte reagera på vad som egentligen hände. Oavsett hur du blir trasig så gör det i slutändan lika ont, du är lika förvirrad och frågan "Vad fan var det som hände" ekar i ditt huvud.

Men nu är det så att du är trasig. Och du försöker hantera denna trasighet på bästa möjliga sätt. Det är inte lätt men du försöker. Du vill bli hel igen. Helst nu. Idag. Eller igår. Men frågan är när kan du se dig själv i spegeln och säga "Jag är hel nu"? Hur vet man det? Får man ett brev hem? Säger facebook till en? Eller kommer universum att skicka dig en hälsning om att nu står allt rätt till inom dig och du kan börja leka med de andra barnen igen?

Bitterheten är total vissa dagar och då finns det inget som kan hjälpa en. Vissa dagar svävar man bland moln och då är allt fluffigt och bra. Men att simma bland färgglada korallrev ena dagen och den andra bland mörka avgrunder gör att man blir ostabil. Vulkanutbrott, jordbävningar och tsunamis kommer och går men solen skiner alltid ovanför molnen. Där hamnar de flesta igen när de vågar öppna sina vingar och flyga. Och om det är något jag vill göra igen det är att flyga. Men det går inte att göra när man är trasig.

Så jag limmar och syr. Titta gärna på men hjälp mig gärna inte. Detta är något jag måste göra själv.