Att falla i bitar är inte svårt. Jag har testat olika sätt på hur man kan gå sönder. Ni vet hur busskurerna kan se ut efter en helg? Antingen står den kvar men man ser alla små glasbitar som den har krossats till eller så ligger alla på marken. Så kändes det första gången. Jag har även fått erfara att få små sprickor i min vackra spegel som sen blir för många för att kunna hålla ihop den. Den gick sönder på bussen på väg hem.
Oavsett om det går snabbt eller sakta så hinner du inte reagera på vad som egentligen hände. Oavsett hur du blir trasig så gör det i slutändan lika ont, du är lika förvirrad och frågan "Vad fan var det som hände" ekar i ditt huvud.
Men nu är det så att du är trasig. Och du försöker hantera denna trasighet på bästa möjliga sätt. Det är inte lätt men du försöker. Du vill bli hel igen. Helst nu. Idag. Eller igår. Men frågan är när kan du se dig själv i spegeln och säga "Jag är hel nu"? Hur vet man det? Får man ett brev hem? Säger facebook till en? Eller kommer universum att skicka dig en hälsning om att nu står allt rätt till inom dig och du kan börja leka med de andra barnen igen?
Bitterheten är total vissa dagar och då finns det inget som kan hjälpa en. Vissa dagar svävar man bland moln och då är allt fluffigt och bra. Men att simma bland färgglada korallrev ena dagen och den andra bland mörka avgrunder gör att man blir ostabil. Vulkanutbrott, jordbävningar och tsunamis kommer och går men solen skiner alltid ovanför molnen. Där hamnar de flesta igen när de vågar öppna sina vingar och flyga. Och om det är något jag vill göra igen det är att flyga. Men det går inte att göra när man är trasig.
Så jag limmar och syr. Titta gärna på men hjälp mig gärna inte. Detta är något jag måste göra själv.
