Slutar det nånsin? Sluta man någonsin? Att bry sig. Att döma. Att bli dömd. Tröttheten på världen sprider sig från huvudet ner till tårna och in i själen. Vad spelar det för roll? Vad jag, han, hon, de, vi gör idag? Imorgon finns vi inte kvar i denna värld av fylla. Vi lämnar dimman för att gå vidare. Där ingen känner en. Till nya äventyr med det förflutna i backspegeln.
Fråga mig inte om jag mår bra när jag är glad. Fråga mig inte om jag är nöjd när jag ler. Säg inte att mitt rykte bör tas i beaktande när jag inte gör något som skadar det. Dessutom kan du inte skada någon som inte finns. Fråga mig när jag är arg, ledsen och frustrerad. Men gör mig inte arg, ledsen och frustrerad för att du bryr dig. Berätta för den personen att något inte stämmer. Håll mig om ryggen och låt skitsnacket gå. Jag behöver inte veta vem eller hur. Folk som känner mig gillar mig och vet vad jag gör och varför.
Det behövs inte mycket. En fel blick, en fel gest, en fel person. Då kan mycket förändras. Man ska dock kunna släppa loss och ha kul. Jag ska inte behöva ursäkta mig för detta. Inte be om förlåt för att jag mår bra. Eller dåligt.
Kontentan: Det kommer alltid pratas. Man kommer alltid att höra. Men man mår alltid bättre av att slå dövörat till och skapa sig en egen uppfattning om personer.
