Så här känns det.. varje dag i princip..

Det ska inte göra ont i bröstet och det ska vara enkelt att andas. Gråten ska inte stå en i halsen och på morgonen ska det vara roligt att ta sig till jobbet. Att gråta sig själv till sömns är inte det bästa och det blir inte lättare för att ens respektive dagligen märker hur dåligt en mår. Att på jobbet känna sig konstant otillräckligt, tagen för given och någon som folk konstant kräks på är inte kul. Det som är roligt på jobbet är mina underbara kollegor och när jag märker att mitt arbete hjälper studenter.
Jag fick ett besök av två underbara individer idag som lyfte en av alla de stenar som tynger mig för tillfället. Men i det långa loppet så hjälper inte det. Ibland undrar jag ifall jag behöver denna organisation lika mycket som den behöver mig.

Denna ekonomiska kris..

Jag är inte ekonom och jag vet inte hur man som land kan sjunka så lågt i sina finanser att man kanske kan komma att hamna i konkurs. Jag vet inte hur mycket man måste fiffla eller hur mycket skatt man måste missa att dra in för att behöva gå på knäna. Jag vet inte heller hur lösa trådar man måste ha och hur många gånger man måste se mellan fingrarna som medborgare för att få lite extra pengar i plånboken.
Hur kan man som ledande politiker i ett sådant land dra ner på andras löner men inte på sin egen? Hur kan du vilja dra in skattepengar på andras bekostnad men inte på din egen? Hur kan du köra runt i en Lexus när dina medborgare måste åka på trånga, gamla bussar? Hur kan du, som ska vara företrädare för ett land som vill komma på fötter inte vilja sälja ditt fina stora hus, betala mer skatt eller dra ner din lön?

Jag har svårt att ta dessa länder på allvar. Dels förundras jag över att medborgarna, som hjälpt till att skapa krisen genom att välja sina politiker, hålla för ögon och öron samt stoppa fingrarna i fickor som inte är deras, klagar på åtstramningspaketen och vägrar inse allvaret i situationen. Dels förundras jag över dessa politiker som fortfarande får sitta på sin makt, på sina höga stolar och räds för medlemsländer.

Ta tag i ert liv, ta tag i era länder och sluta gnäll för i helvete. Ni gjorde själva så att ni hamnade i denna situation. Se till att ta er ut om det så skulle krävas att någon tar i med hårdhandskarna. Ni behöver ramar men om de ramar som ni ges inte passar får ni väl ändra på dem?

Dessutom tycker jag de tär jobbigt när man ringer hem och alla hävdar att problemet inte alls är så stort. Kanske inte men från utsidan ser det obehagligt ut..

okänt

Har tagit en tripp till olika bloggar och insett att många inlägg handlar om ingenting och allt. Folk bloggar om vartenda steg de tar, om hur de mår och inte mår, om vad de äter och hur de sover. Jag mår lite illa för ibland blir det bara lite för mycket. Det är sällan jag hittar intressanta bloggar att läsa och för att vara ärlig tycker jag nog inte att det som jag skriver alltid är intressant. Mest skriver jag om sådant som står i dagboken och sådant som jag vill få ur mig till vida världen. Jag skulle kunna stå på Ramberget och skrika ut allt jag känner men jag väljer att blogga istället. För detta vet jag inte vem eller hur många som läser. Inte för många kan man ju hoppas iaf.

Orka..

En grå färg utanför mitt fönster. Himmelen är grå, gatan är grå, mobilen är grå och människorna är gråa. Hösten är här men dess färger har uteblivit. Så känns det idag. Så känns det nu. Den lilla ork jag hade kvar kastades ut genom fönstret och flög sin kos mot bättre tider. Jag hoppas den en dag hittar tillbaka till mig.

Hungern har satt sig i magen och den vägrar lämna mig. Men jag orkar inte ens göra mat eller gå in i köket och ta en näve valnötter. Jag gömmer alla kläder och lik i garderoben och lägger mig under täcket. Jag är trots allt sjuk. Då är det ok att inte orka med.

Hur det kan kännas en måndag kväll på jobbet..

Jag har ingen ork. För tillfället gör det ont i bröstet och jag har svårt att andas. Jag är ett med mitt skrivbord och jag är ett med mitt engagemang. Jag känner hur dess lågor omsluter mig och sakta förvandlar mig till aska. Jag vill be om hjälp. Jag vill ta mig fri utan att behöva släcka lågan. Jag vill ge mig lite andningsrum. Jag behöver det om inte annat. Men det följer med hem, sipprar in i vrårna och gömmer sig i garderoben. Det lägger sig som en dimma och jag har svårt att se min partner och mina vänner.

Jag är trött. Trött på att leva på bristningsgränsen. Trött på att inte komma hem innan det är mörkt. Trött på att vara irriterad utan anledning och utmattad utan att kunna ge något av mig själv till dig. Jag är trött på att inte kunna ta det lugn t och enbart stressa. Kommer sakta fram till att ideelt engagemang ska vara roligt och lustfyllt. I dagsläget är det inte det. Och det gör mig ont.