Jag har ingen ork. För tillfället gör det ont i bröstet och jag har svårt att andas. Jag är ett med mitt skrivbord och jag är ett med mitt engagemang. Jag känner hur dess lågor omsluter mig och sakta förvandlar mig till aska. Jag vill be om hjälp. Jag vill ta mig fri utan att behöva släcka lågan. Jag vill ge mig lite andningsrum. Jag behöver det om inte annat. Men det följer med hem, sipprar in i vrårna och gömmer sig i garderoben. Det lägger sig som en dimma och jag har svårt att se min partner och mina vänner.
Jag är trött. Trött på att leva på bristningsgränsen. Trött på att inte komma hem innan det är mörkt. Trött på att vara irriterad utan anledning och utmattad utan att kunna ge något av mig själv till dig. Jag är trött på att inte kunna ta det lugn t och enbart stressa. Kommer sakta fram till att ideelt engagemang ska vara roligt och lustfyllt. I dagsläget är det inte det. Och det gör mig ont.
