Familj. Min trygga hamn i denna kaotiska värld. Alltid att lita på, alltid där. Alltid närvarande i hjärtat, själen och bara ett samtal bort. Min familj består inte bara av människor jag delar blodsband med. Den består av så många fler. En av dem är/var du.
Jag valde att kalla dig familj en gång i tiden. Jag valde att ta dig och din familj till den innersta kretsen och göra er familj. "Du är familj. Du kommer alltid vara familj. Om nåt händer oss så kommer jag alltid älska dig och vilja ha dig nära". Ord jag sagt och menat. Jag har inte glömt bort dem, jag har inte glömt någonting. Allting finns där: allt skratt, gråt, smärta och lycka. Allt bra och dåligt och jag väljer att komma ihåg allt som var bra. Allt som gjorde till att du blev familj.
Och det äter mig inifrån och ut. Hur kan du inte vara avslappnad i min närvaro? Hur kan du inte vilja se mig i ögonen? Hur kan du inte vilja prata med mig?
Jag valde en väg som var bäst för oss båda, hur vi har det idag bevisar oss detta. Jag kan inte hjälpa att inte bli nedstämd, vi delade varandras liv ett bra tag. Jag vill krama om dig för jag saknar dig. Jag saknar min vän. Min familj.
Du kanske inte är redo än. Du kanske aldrig kommer vara redo. Men jag vill gärna ha dig tillbaka i mitt liv. Du behöver inte vara min bästa vän, du behöver bara kunna vara ett samtal bort.
